Ansi

Nu kommer jag ut som långtidssjukskriven agorafobiker med panikångest/attacker. Ser liksom ingen mening med att gömma och ljuga om dethär längre. Att dölja … det har mest bara rullat på. Mina fina tjejer Guggi, Ninisen, Sarah och Anna vet ju så klart om allt men de flesta andra har nog anat att något varit knas men inte vetat mer än så.

1999 totalkraschade jag och mitt liv. Efter en väldig massa år med ångest, panikattacker och annat sånt rasade jag och fick börja om från början igen. Gick inte utanför dörren, alls, på ganska många år förutom till terapin och då var jag helt beroende av att pappa eller mamma skjutsade. Det har hunnit bli privat terapi, öppen psyk i sollentuna, privat terapi igen och nu är jag tillbaka på sollentuna. Det är dyyyyrt med privat psykoterapi! Allt som har med sjukvården och försäkringskassan att göra är kaos och krångel men det är bara att åka med och vara envis så löser sig det mesta. Förra hösten började jag knapra piller och det gav än lite mer effekt på min väg till ett riktigt liv, så senaste året har jag mått bra mycket bättre än på länge. Flytten till egna huset är ett bevis på det men också en orsak till att livet liksom börjar komma igång igen. Pluggar gör jag, det är inget ljug, men jag läser på 100% distans. Har hunnit skrapa ihop rätt mkt högskolepoäng på det sättet vid det här laget :-)

Att jag bestämde mig för att bara inviga några få i min verklighet då –99 berodde nog mest på att jag mådde så himla dåligt, var helt lost och kunde vare sig tänka åt ena eller andra hållet. Kände mig nog väldigt sårbar och konfysd helt enkelt. Då handlade det mest bara om att kirra dagen. Sen har det där fortsatt av någon anledning. Nya vänner har jag berättat allt för men sen är ni ett par som hänger kvar sen förr men som jag ”varit tvungen” att välja sanningar för. Men som sagt, varför? Nu vet jag vad jag håller på med, jag skäms inte, känner mig säker på mig och min situation och jag orkar inte hålla koll på till vem jag sagt vad. Dessutom tycker jag så evinnerligt mycket om er att jag inte vill ljuga för er och jag vill att ni ska förstå varför jag är och har varit rätt ”osynlig” i alla tänkbara sociala sammanhang där jag inte klarat av att vara med. Inbjudningar till Fia där det bjudits på glögg och födelsedagsfester och så alla gånger Clas hittat på bus och en inbjudan har pipt i mobilen. OM ni visste hur mycket jag har velat vara där eller åtminstone kunnat känna att ni vetat varför. Från o med nu blir det endast ärliga svar från undertecknad!

Just nu är läget att jag inte är ute så mycket men betydligt mycket mer än vad jag varit sen 99. Jag går mina älskade promenader inte så långa men ändå, åker och handlar med sällskap, träffar goa vänner hemma och ibland faktiskt även hos dem nu förtiden :-) Me so happy! Jag pluggar via Malmö högskola, handikapp och rehabvetenskap. Sannerligen roligt och intressant.

Hur, var och varför allt blev så här för mig behåller jag för mig själv men om någon undrar något är det ju bara att fråga.

Guggi, Ninisen, Anna och Sarah: Ni är så freaking underbara så det finns inte ord att beskriva hur mycket ni betyder för mig!

Mamma, pappa, Pontus och Elin: Utan er ingen Anna! Ni är bäst bäst bäst!

Sya: Min terapeut under mååånga år, kalopps vad du har betytt för mig! Från trasig till hel, typ J

Nu ska jag ladda en kanna te för snart börjar Grey´s. Sen blir det nog Jackass efter det. Om jag orkar ska jag hålla mig vaken så jag kan se Seinfeld och sen Dirty Sanches. Sen har jag antagligen skrattat mig trött/zombie så då blir det sängen. Har dessutom tränat idag, cyklas min härliga motionscykel och sen kört lite styrka så kroppen känns också rätt mör.

Sarah: Vad duktig du är som kämpade dig iväg till tandis, Well done!!! Ett par gånger till sen är du klar. Tack för partajinbjudan, ska ladda så att jag kan komma.

Goder afton!

KRAAAAAM!