kvällstankar
Så där ja, klockan är snart 23.30 och jag börjar känna mig riktigt pigg. Morgonens lathet (men ack så nice det var) tar ut sin rätt.
Varför blir man mer filosofisk ju senare det är på dygnet? Varför kommer alla knasiga (knasigare) tankar först då? Känner mig ensam fast inte ensam, kan det vara någon form av primitiv ensamhetskänsla jag känner och vad definerar i så fall en sådan? Kommer känslan av att jag inte ingår en tvåsamhet eller av att kvarteret är nedsläckt? Känner jag mig ensam eller bara allmänt...off? Vill jag ens vara en i ett "vi" just nu?
Tappar fokus ibland, vart är jag på väg? Vad var det jag ville, vill jag det nu? Det liksom lallar på ibland och det mindre bra blir vardag och vardagen bara går och med den tiden. Barngrejen stressar, inte mkt men det finns i bakhuvudet.
Att köra OWC på repris i såna här lägen hjälper inte till. Får avsluta aftonen med Joy surrender så lär själen somna lugnt.
Nostalgisk är jag också, finnostalgisk. "vad fint det var", "vad kul det var", "vad sjukt det var". Det finns stunder, ögonblick man vet att man inte kommer komma i närheten av att uppleva igen. Hur kan det kännas vackert? Bordet det inte kännas sorligt? Är det inte underbart att man minns så mkt fint och så lite jobbigt, iaf är det så för mig. Det är därför det är något vackert med tid som går.
Varför blir man mer filosofisk ju senare det är på dygnet? Varför kommer alla knasiga (knasigare) tankar först då? Känner mig ensam fast inte ensam, kan det vara någon form av primitiv ensamhetskänsla jag känner och vad definerar i så fall en sådan? Kommer känslan av att jag inte ingår en tvåsamhet eller av att kvarteret är nedsläckt? Känner jag mig ensam eller bara allmänt...off? Vill jag ens vara en i ett "vi" just nu?
Tappar fokus ibland, vart är jag på väg? Vad var det jag ville, vill jag det nu? Det liksom lallar på ibland och det mindre bra blir vardag och vardagen bara går och med den tiden. Barngrejen stressar, inte mkt men det finns i bakhuvudet.
Att köra OWC på repris i såna här lägen hjälper inte till. Får avsluta aftonen med Joy surrender så lär själen somna lugnt.
Nostalgisk är jag också, finnostalgisk. "vad fint det var", "vad kul det var", "vad sjukt det var". Det finns stunder, ögonblick man vet att man inte kommer komma i närheten av att uppleva igen. Hur kan det kännas vackert? Bordet det inte kännas sorligt? Är det inte underbart att man minns så mkt fint och så lite jobbigt, iaf är det så för mig. Det är därför det är något vackert med tid som går.
Kommentarer
Trackback
